Jag gillar...

...Jonas Thente på DN. Det här är en av anledningarna.

Stor kärlek.

Fortfarande dryga hundra sidor kvar av Per Hagman och Vänner för livet.
Två tankar sprungna ur läsningen:
1.Hur många gånger kan man använda ordet "lakonisk" innan det blir tjatigt? Svara på det, Per Hagman!
2.Hur snyggt och underbart det är när man kan se de två huvudpersonerna Sophie och Erik liksom röra sig mot varandra genom boken. De är som två magneter, de är så trasiga och man vill så gärna att de ska finna ro hos varandra. Den där förväntan om kärlek och ett tryggt hem hos någon annan som byggs upp eller ligger gror därunder genom romanen - den stora Kärleken och den Rätte! - vad jag tycker om det. Hur cynisk jag än kan vara vid så många andra tillfällen. Det är ju så där man vill att det ska vara! Det är en berättelse om stor kärlek utan att det känns klistrigt eller klyschigt. Faktiskt. Jag vet inte slutet än men jag hoppas, hoppas att de får varandra.

Lugna hemmakvällar.

Jag har i helgen roat mig med att besöka föräldrarna - tagit långa skogspromenader med hunden och haft lugna hemmakvällar på ett så där lagom distanserat sätt - samt läsa de första två tredjedelarna av Per Hagmans nya bok Vänner för livet. Den har verkligen varit roande, på ett läsfröjdssätt. Man fortsätter med nästa sida bara för att man kan ju lika gärna fortsätta, fast man är jättetrött och det är sent på kvällen.
Men samtidigt är den lite obehaglig, huvudpersonerna känns beklämmande oroliga och självdestruktiva samtidigt som de är befriande självständiga. Den där trasigheten är lite jobbig tycker jag, prostitutionen som huvudpersonerna ägnar sig åt riktigt äcklig.Och Hagman klämmer in meningar som känns ansträngt poetiska, fel i sitt sammanhang tror jag.
Men annars är han som alltid underhållande och så där Sverigekritisk och ungdomsrevoltig som jag ju tycker om honom för att han är.

Stort och litet.

Här sitter jag och har nästan läst ut Joseph O'Neills Netherland. Cricket och gräs i all ära, men det är framförallt en synnerligen fin berättelse om det lilla i det stora.
Den tillhör de där böckerna om ett New York under och efter elfte september som dyker upp alltmer, som Jonathan Safran Foers fantastiska Extremely loud and incredibly close, Don DeLillos lite mer lågmälda Falling man och om jag inte minns fel fanns händelserna någonstans därunder i Reggie Nadelsons Disturbed Earth - en av få deckare jag läst och tyckt om.
De är egentligen alla små berättelser. I den mening att de inte ger stora, allomfattande svar eller har ett stort, allomfattande grepp. Det är en, eller några personer, och det är separata och personliga händelser som påverkas av Den Stora Händelsen. Och vilsenheten är påtaglig.
Samtidigt verkar behovet av en stor berättelse finnas hos O'Neills huvudperson Hans van der Broeck. Han frågar efter den, rent ut. Han låter en bekant ordna hans foton och på så sätt konstruera en berättelse. En berättelse om hans liv, om hans sons liv. Den där jävla meningen som man måste ge sitt liv och sin tillvaro.
Det är nog just genom att vara små berättelser som de nämnda romanerna blir stora och så intressanta att läsa. Historiska händelser är väl alltid intressantast då de berättas personligt och på samma gång allmängiltigt?
Det är avsaknaden av den stora berättelsen om gör att jag gillar Netherland. Det, samt att huvudpersonen sitter i New York och använder Googlemaps för att resa över Atlanten till sin sons sovrum i England.

Cricket, my dear.

Jag läser Joseph O'Neills Netherland och aldrig har jag fått veta så mycket om cricket och gräsets egenskaper. Inte heller har jag känt av någon annans ensamhet och vilsenhet så tydligt, åtminstone inte på länge, inte har jag känt mig så engagerad i hur det ska gå för en trettioårig man i New York någonsin - vad jag kan komma ihåg.
Det är jävligt mycket cricket, och gräs, och cricketplaner, och sportminnen, utan att egentligen handla så mycket om det. Det är lite märkligt och väldigt bra.

Chez Shakespeare.

Nu har jag levt i bokbloggscelibat ett tag. Fullständigt oplanerat och opåkallat. Det har bara blivit så. Bokcelibat har det däremot inte varit. Jag har till och med haft bokorgie på Shakespeare & Co i Paris där jag nagelfor varenda bokrygg på hyllorna och sedan varit asocial med mitt resesällskap och suttit och läst direkt. Shakespeare & Co var faktiskt mitt enda måste under denna Parisresa. Helt plötsligt hörde jag mer engelska än franska, böcker jag inte sett någon annanstans låg där och var skitsnygga - jag var mer än en gång på väg att köpa böcker jag redan har bara för att det fanns en snyggare utgåva här - och någon satt och spelade piano på övervåningen som var reserverad för läshörna och bokhäng. Jag beslöt att låta temat vara franskt och köpte bara Francoise Sagans Bonjour Tristesse och Jean-Philippe Touissants Badrummet. Men snygga var dom.

Kvällens...

...plats: soffan.
...filmer: Videocracy, Flickan och Coco innan Chanel. Om jag hinner och orkar se allihopa ikväll.
...bok: Simtag av Jessika Berglund. Jag är nästan färdig och det är lika bra det eftersom det är ett snabblån från bibblan. Tur att den inte är lång, dessvärre är den inte så jättebra. Den är ok, men naturromantiken besvärar mig lite.
...mat: varma mackor och såna där kex som smakar kladdkaka.
...drömmar: ett fridfullt sinne.

Nya utsikter.

Jag har en ny lägenhet och ny utsikt från mitt fönster (se bild ovan). Det är inte smällkallt längre och solen började skina idag. Jag har nyss läst ut Charlotte Roches Våtmarker som fått mig att pendla i känslolägen och givit mig några nya perspektiv. Den fick mig också att tänka på Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen som jag läste för många år sedan på inrådan av en kursare. Jag har skrattat så tårarna runnit, mått riktigt jävla illa och testat mina gränser för provokationer. Våtmarker var skitbra, rent ut sagt. När man kommit över de första spärrarna vill man bara hålla med huvudpersonen Helen om att hygienhysterin gått för långt, att man visst borde göra sina egna tamponger och att sårskorpor går att äta. Nästan. Hur som helst är hon en härlig karaktär, en jävligt rolig bekantskap som jag kommer att sakna lite nu när jag läst ut boken. Nu ska jag bara sprida boken vidare till alla jag känner och som jag vet kan ta denna sortens äckelhumor.

Pausfågel.

Till följd av rörigt privatliv är jag trögskriven just nu. Men jag kommer igen snart. Var så säker.

"..hon var så vacker och så obeskrivligt intagande."

Jag började läsa den gamla vampyrromanen Carmilla av Sheridan Le Fanu, skriven 1872 och onekligen ett praktexempel på den gotiska genren. Det går att bocka av alla kraven - gotisk arkitektur, ensligt slott, ung kvinna, besjälad natur och så vidare - men kanske bäst av allt är att jag anar ett lesbiskt tema.

Jodå, den kvinnliga jagberättaren har just träffat en annan ung kvinna som är så tilldragande och vacker, och något oförklarligt som liknar åtrå gör att de vill vara nära varandra hela tiden.

Det var ju en spännande tvist på vampyrtemat.

Katalogen och listan.

Jag är mycket upptagen nuförtiden. Förutom att jobba arslet av mig så läser jag katalogen över vårens svenska bokutgivning, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och jag delar så gärna med mig ett urval av vårens höjdpunkter, enligt min mening:

• Jón Kalman Stefánsson - Himmel och helvete. Nu är det dags att läsa något av den där islänningen!
• Tonie Lewenhaupt - Inte bara mode. Om mode som uttryck för tiden och samhället, det är förhoppningsvis annat än betraktandet av mode som enbart ytlig trend.
• E.T.A Hoffmann - Djävulselixiret. Äntligen kommer denna gotiska klassiker att finnas nyutgiven.
• Naja Marie Aidt - Babian. På pocket! Då ska jag definitivt läsa den.
• Stig Dagerman - Tysk höst. Reportagebok från Tyskland tiden efter krigsslutet.
• Magnus Nilsson - Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa. Eftersom jag trots allt är litteraturvetare och nörd.
• Jan Stenmark - Pennan i näsan. April kan inte komma nog snabbt.
• John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna. Med förhoppning om att bli riktigt skrämd.
• Åsa Ericsdotter - Svårläst. Om att vilja vara både två och ensam, och dessutom skrivet av Åsa. Jag väntar ivrigt.
• Dave Eggers - Vildingarna. En romanversion av den där barnboken Till vildingarnas land, som är så underbar och som dessutom blir film.

Hajar.

Och nu har december smugit sig på, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Det regnar och snöar omvartannat.

Ikväll ska jag se på hajar på SVT, de har temakväll och jag hoppas på program som lyfter fram bilden av hajarna, berättelserna om dem snarare än hajarna själva. För hur man än vänder på det så är berättelser om djur alltid berättelser om människors bild av sig själva och djuren, och inte om djuren i sig själva.

Om inte om.

Just nu läser jag en bok, Jag var en arier av Tony Samuelsson (varför tycker jag att det författarnamnet låter som en ishockeyspelare?), som berättar en kontrafaktisk historia, en där nazisterna segrade och Sverige blev en del av ett stor-germanskt rike. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om den här boken. Eller jo, jag tycker att den är bra. Men på ett sånt där allmänt sätt som mer handlar om idén och uppbyggnaden än kanske just läsupplevelsen. Jag gillar att det är den kulturella världen och uttrycken som står i centrum, författarna och journalisterna i en på ytan tämligen stillsam efterkrigstid som trots allt är fascistisk. Det rör sig saker under ytan, på något sätt både i romanens värld och i själva texten. Det är mycket som anas och som inte blir tydligt - nästan som att det inte riktigt kommer igång - ännu efter halva boken. Det känns storslaget men ändå så simpelt. Och ganska obehagligt.

Berättelser.

Lite sent såg jag onsdagens Babel som handlade om berättelser om Förintelsen. Det var ett lämpligt ämne att fundera kring mötet mellan verklighet och fiktion, något som jag uppenbarligen gärna återkommer till.

Under programmet fastnade jag särskilt vid Imre Kertesz åsikt att Förintelsen enbart kunde förstås som litterär text. Jag förstod det som att romanen, fiktionen, berättelsen är det enda som förmår beskriva eller ens omfatta det ofattbara. Jag känner att jag måste kontemplera detta. Det är nämligen en mycket intressant tanke som också inbegriper definitionen av berättelse, och av fiktion.

Som princip måste jag nog instämma. Är det inte genom berättelsen vi förstår och skapar mening? Vore inte allt annars ett fragmentariskt uppradande av nuet? Men det är förstås en generös definition av berättelse. En litterär text är ju något annat, en sorts berättelsens koncentrat. Så varför inte? Det är nog åtminstone inte som Elie Wiesel, en annan "vittnesförfattare", menade - att Förintelsen omöjligen kan beskrivas genom litteraturen. Det kan jag bara inte gå med på.

Jag blev efter detta Babel väldigt sugen på att läsa George Perec också.

Veckans dikt...

...kommer från Ann Jäderlund och boken Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar:

Lukten av gråtvatten. Ankor och vattenpupiller. Vem vill du vara nu? Och nu och nu och senare åter? Häng med den ödsliga armen. Häng med huvudet bakåt och gråt.

Jag vill bara läsa massa lyrik nu, och inte koncentrerat och analyserande utan verkligen bara läsa det som musik. Jag har förresten namnsdag idag.

Veckans ord...

...är hembort, som i att vandra hembort. Istället för hemåt. Det var Johannes Anyuru som skrev det, i sin bok Städerna inuti Hall. Det ryms mycket däri: alienationen, osäkerheten, tvetydigheten. Och kanske en hårdhet. Alla som säger att svenskan inte är lika rik och fin som alla andra språk har fan inte läst eller hört mycket.

Skönlitteratur - Skolboken 1-0

I helgen läser jag tjockisen bland de Augustprisnominerade, Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz och tänker att det är intressant hur många böcker om Förintelsen man kan läsa och ändå på något konstigt sätt glömma precis hur fruktansvärt grymt det var, under den tid som förflyter mellan varje bok.

Självklart menar jag inte att man glömmer att det var grymt och fruktansvärt på alla sätt, men varje skildring kommer som en nödvändig uppdatering av minnet. Det är så mycket som får mig att frysa till is i beskrivningen av gettot i Lodz hos Sem-Sandberg. Att det är fattigt och jäkligt vänjer man sig vid ganska snabbt när det är normaltillståndet i en berättelse, men då det emellanåt bränner till av brutala grymheter, eller episoder som när direktören på barnhemmet ber barnen att niga och bocka för de tyska soldaterna som ska visa dem vägen till tågen för deportation. Avgrunden mellan vänligheten och omsorgen för barnens känslor när direktören förbereder och lugnar dem inför morgondagen, och vad de sedan ska möta - det är bortom vad jag klarar.

Så mycket skönlitteraturen är värd när det gäller sådana här saker. Det är viktigt med siffror och årtal och skolboksfakta - men jag önskar att det alltid ingick en skönlitterär skildring, ett gestaltande - i de texter som exempelvis barn och unga fick ta del av när de ska möta denna del i historien.

Eller egentligen för mötet med det mesta här i livet.

Ibland tar jag med min kamera på promenad.

Ett blommigt språk.

Aris Fioretos Den siste greken. Det är boken jag börjat läsa i helgen. Den handlar om flera personer egentligen, det ingår på sätt och vis i dess poäng - att människor hänger ihop med varandra. Det kan också kännas lite rörigt om man är trög i huvudet som jag är just nu. Men självklart gillar jag temat, migranten och minnen och de människor som formar och på sätt och vis utgör en själv. Det är Jannis som utvandrat från Grekland till Sverige och hamnar hos en familj som ger visst intryck av att ha likheter med författarens egen - åtminstone till namnet - och allt som hänt hans släkt innan han hamnat i den skånska byn. Det är släktträd på insidan av pärmen, det är minnen och historiska händelser invävda i varandra och ett språk som tar vägen runt sig själv, ett vad man skulle kunna kalla "blommigt" språk som berättaren själv uttrycker det vid ett tillfälle. Jag tänker inte ge upp, fastän jag är trött i efterdyningarna av min förkylning, för det här är en bra bok. Det förstår jag ju. För övrigt drömde jag inatt att Jocke Berg i Kent bjöd mig på öl, och fastän jag inte är så förtjust i öl så drack jag ju förstås, det var ju Jocke Berg. Nu känner jag att jag skulle vilja hänga lite med honom, för han verkade ju skittrevlig.

En sorts höst.

Jag såg programmet Tysk höst som SVT sände för några dagar sedan. Det var en filmatisering av Stig Dagermans reportage från Tyskland hösten 1946, en mycket intressant sådan och jag som gillar reportageböcker måste ju givetvis ha tag på denna bok. Allt jag kan hitta på marknaden efter en snabb titt är utgåvor på andra språk än jag behärskar, eller förstås bibliotekens bestånd. Till min glädje såg jag dock till sist att förlaget tänker ge ut boken på nytt till våren!