Arkitekter och feminister.

Jag har blivit riktigt fast i Nancy Horans Kärleken till Frank. Det är inget mästerverk och det finns små irriterande missar i korrekturen, men det är en sån där bok som det är svårt att sluta läsa. Det är en roman men den är baserad på verkliga personer, feministen Mamah Borthwick och arkitekten Frank Lloyd Wright (hans hus Fallingwater från 1939 är bland det häftigaste som finns!). Det är hon som är huvudpersonen. Det är kärlek och det är arkitektur, Europa i tidigt 1900-tal med intellektuella och konstnärer som sitter och snackar, och det är Ellen Key och rösträttskamp. Det är miljöer jag gillar att vara i helt enkelt. Och det är knappast dumt att bli påmind om kvinnornas situation för knappt hundra år sedan, det känns avlägset med uppståndelsen kring Mamahs skilsmässa och intellektuella arbete. Samtidigt är det inte långsökt att dra paralleller till vår egen samtid, könsstereotyper, skuldkänslor och otrohet verkar ju inte gå ur tiden än på ett tag. Jag får också se lite nya sidor av Wrights tankar kring arkitektur samtidigt som det förstås är viktigt att skilja på den historiska personen och den fiktiva. Jag är ju känslig för det här snacket om naturen - missförstå mig inte, jag är ivrig världsnaturfondsgivare och miljövän - men i den här boken verkar den fiktiva Frank mystifiera naturen på ett sätt som jag inte gillar men som kanske var rimlig för sin tid. Däremot är resultaten magnifika, i det nämnda Fallingwater är samspelet mellan hus och natur hänförande. Jag har hundra sidor kvar. De bör vara färdiga ikväll.

"Utan att veta om det har han levt i ett mönster."

En väldigt bra sammanfattande mening i Sex liter luft. Den är inte riktigt utläst ännu, men nästan. Jag har bestämt mig för att ha läshelg denna helg, för nationaldagsfirande kan de glömma.

Det uppstår en lätt klaustrofobisk känsla i nämnda bok, särskilt då jämförelserna mellan huvudpersonen Ivan och den instängda, till slut döda, katten samt den i soprummet instängda angorakaninen blir alltmer uttalade. Sen upptäcken av flygfotot över området han bor i som visar ett rutmönster av hus, ett mönster som blir något som stänger inne och kväver snarare än underlättar på ett behagfullt sätt.

De rutmönstrade bostäderna och byggandet var ju, och är väl, ett effektivt sätt att bygga och dessutom ett estetiskt uttryck för funktionalism, vetenskap och modernitet. Det borde vara välvilja och underlättande för det dagliga livet. Men här stänger mönstret inne, och en dag är det bara Ivan kvar och hans omgivning i form av medmänniskor försvinner medan hans omgivning i form av huskroppar, vattentillförsel och gatulampor finns kvar och blir till och med mer framträdande och tydliga. Han ser detta tydligare när människorna inte finns där. Det blir som en, till det yttre, ordnad undergång.

Jag gjorde en snabb och kanske lite lös association till filmen The mist när jag läste, eftersom världen verkar gå under där också. Där har monster med tentakler till synes tagit över världen som finns därute i dimman. Och när huvupersonerna kör så långt de kan med sin bil för att hitta något mer och till sist stannar när bensinen tar slut utan att ha gjort det, ger de upp. Mannen skjuter till slut sin son under stor ångest och blir ensam kvar för att skjuta sig själv. Då dyker plötsligt räddningen upp, andra människor med stridsvagnar och allt tycks vara över. Bara mannen med sin ångest över vad han gjort är kvar från bilen. Det är det värsta filmslutet jag någonsin sett. Jag får ont i magen av att tänka på det. I jämförelse med Sex liter luft är denna undergång mycket mer kaotisk och fylld av fler människor.

I boken är Ivan ensam och det är bostadsområdets ordning som är obehaglig.

Det känns som att det är miljonprogramsområdet omänsklighet som är det klaustrofobiska och ångestframkallande i den här historien. Men den är ju som sagt inte avslutad ännu.

Apokalyps.

I desperation fick jag leta fram en bok i mina hyllor igår eftersom den jag höll på med tog slut innan jag hunnit planera vad det skulle bli härnäst. Jag hittade Andrzej Tichýs Sex liter luft som jag nästan glömt bort. Den har en intressant komposition i sin uppdelning i tre delar. Handlingen rör sig kring en kille i tonåren som plötsligt finner sig ensam kvar i världen. Förutom diverse djur som dyker upp. Den första delen handlar om första veckan efter denna apokalyps, sedan en mittenavsnitt -"kontrapunkt" - som jag inte riktigt fått grepp om ännu, och sedan första veckan före. Andra delen skildrar andra veckan efter, ett mittenparti, och andra veckan före. Tredje delen de tredje veckorna. Jag fick en känsla av att det här är en bok som jag skulle kunna önska att jag hade skrivit. Främst för upplägget, men också för ämnet. Minus inslagen av djurmisshandel. Hoppas att de kommer att få en vettig poäng längs vägen.

Den moderna tiden.

Det är någonting med tiden i Antunes Betraktelse över själens passioner tror jag. Den är liksom upplöst på något vis, i det att saker och ting berättas oberoende av kronologin och snarare beroende av en upplevd tid eller verklighet hos karaktärerna. Främst i enlighet med Domarens upplevelse, han som ska förhöra och knäcka den terrorist som också är hans barndomskamrat. Övergången mellan det som är hans tankar och minnen av barndomen och det som upplevs i berättelsens nutid är inte särskilt tydlig mer än till innehållet. De två verkligheterna hålls inte åtskilda. Fastän boken är skriven i slutet av 1900-talet får denna tidsupplösning mig att tänka på tidigt 1900-tal och modernism.

Och det är ju också lustigt det där med tid och upplevd verklighet. Hur tiden går fort eller långsamt, och hur den växlar hos individen, oberoende av klockan och kalenderns mätningar. Det kanske inte är färdigfunderat över det fastän vi lämnat modernismen bakom oss. Om vi nu har det.

Läshjulet.

Jag fortsätter med Betraktelser över själens passioner av Antunes och nu har en del personnamn dykt upp, bland annat Antunes eget. Trots detta finner jag det lite svårt att hålla isär karaktärerna eller riktigt förstå vem som berättar ibland. Kanske beror det på att jag är okoncentrerad, kanske är det Antunes fel. Stämningen i boken känns åtminstone portugisisk i den meningen att den stämmer med vad guideböckerna talar om - det melankoliska och nostalgiska. Ibland är det jättefint, ibland alltför beklämmande. Men alltid skickligt.

För tillfället går det dock lite trögt med läsningen. Jag vet inte varför. Jag har inte så mycket annat att göra, men någonting har satt en käpp i mitt läshjul. Jag ska jobba lite på det.

Eu estou começando gostar de Portugal.

Nästa portugis på listan är Antonio Lobos Antunes. Jag har läst de första tjugo sidorna av hans Betraktelse över själens passioner vilken skall vara den första i hans Benfica-trilogi. Benfica är tydligen en stadsdel i Lissabon.

Det är svårt att göra ett utlåtande om bokens kvalité eller innehåll efter så få sidor, jag har än så länge mest lagt märke till att ingen heter något, alla är sina respektive yrken eller funktioner. Det ska bli intressant och se hur det greppet utvecklar sig. Och historien i sin helhet förstås. Jag har börjat gilla portugiserna under mina efterforskningar under våren. Det är något med stämningen tror jag.

Med kritisk blick.

Igår visades sista avsnittet i serien om familjen Bonnier. Jag hoppades på mer kritisk granskning och fick väl lite av det under ungefär den sista kvarten. Jag fann min mun gapande när jag hörde att man inom familjen inte såg sig som en maktfaktor. Mycket märkligt. Som om det inte skulle spela någon roll att de äger våra stora medier för att vårt land är litet. Som om det inte räknas att vi ändå är ett antal miljoner som lever och skapar vår förståelse av omvärlden och oss själva just här. Och det skulle vara intressant att fördjupa sig i dynamiken inom en släkt och familj som denna, där makt och positioner ärvs - nästan som i kungafamiljen - och där förväntningar och strukturer påverkar individerna. Och tvärtom. Lika lite som jag skulle vilja vara en del av någon sorts Bonnierfamilj så är det lockande eftersom det förstås skulle öppna upp möjligheter jag inte har nu. En makt och möjlighet som mer eller mindre ärvs, och vari det finns en möjlighet att studera sociala strukturer som jag är övertygad om finns i hela samhället och som begränsar, formar och skapar människors liv och möjligheter.
Av dessa anledningar är det jävligt väsentligt att kritiskt granska familjer som Bonner. Det ingår i paketet när man har den position man har.

New best friend.

Nu när jag börjat läsa Siri Hustvedts The sorrows of an american man så längtar jag hem till den hela tiden.

Den är något med hur den är skriven, hur den planterar ledtrådar om dolda sammanhang, hur den byggs upp runt människans minnen och livsberättelser. Sådant som jag tycker är så vansinnigt intressant. Och så dialoger och inre monologer med smarta tankar om just det nämnda. Jag tror att Hustvedt är väldigt klok, något jag förstod redan då jag läste Vad jag älskade med sitt frosseri i beskrivningar av konst. Henne skulle jag gärna ta ett snack med.

Ständigt denne Ranelid.

Igår kväll såg jag Björn Ranelid i SVT programmet Sverige!. Tycka vad man vill om Ranelid men han sa bland annat att individualismen var en ontologisk omöjlighet. Det tycker jag var bra sagt.

Ricardo och orden.

Det är Lissabon på trettiotalet som gäller just nu. I formen av José Saramagos Året då Ricardo Reis dog i vilken jag kommit några och hundra sidor. Man kommer onekligen huvudpersonens, som alltid omnämns med sitt hela namn, tankar mycket nära. Nästan till den grad att det blir aningen tröttsamt, nästan ältande, men bara nästan. Meningarna är långa, himlen är alltid grå och luften alltid lite fuktig och regnig. En mening som exempel, märk väl bristen på punkter - dock ej på kommatecken - och det intressanta i tanken:

"Ricardo Reis log också, mer dröjande, och sade, Mycket gärna, eller någon liknande fras vilken som helst, för det finns lika banala, alldagliga, även om det vore beklagligt om vi inte ägnade lite tid åt att analysera dem, idag är de tomma, uttjatade till leda, utan vare sig glans eller färg, låt oss minnas dem så som de skulle ha sagts och hörts när de var nya, Det vore ett nöje, Jag står helt till ert förfogande, små uttalanden som skulle ha fått dem som sade dem att tveka över sin oförvägenhet, som fick den som hörde dem att darra av fruktan och förväntan, så var det på den tiden orden var nya och känslorna begynte." (översättning: Hans Berggren)

Orden ja, och deras början, deras representativitet. Vi skulle kunna hålla på länge. Men det tänker jag inte göra. Jag ska fortsätta läsa nu.

Sinnesro.

Kom just på att jag har en bok liggande som inte är utläst. Roland Barthes Mytologier. Jag har inte läst i den sedan ett par månader och hade alldeles glömt bort den. Den innehåller flera intressanta essäer om saker man inte visste var det, så jag tänker avsluta den tids nog och det med glädje. Fast just nu känns det lite jobbigt att ha den liggande oläst.

Jag har helt enkelt blivit dålig på att läsa flera böcker samtidigt. Inte ens två stycken. Det har nog inte att göra med svårigheter med hålla isär eller kunna fördjupa sig i flera olika genrer samtidigt. Det är den berömda tidsbristen som man tenderar att skaffa sig.

Eller åtminstone en brist på sinnesro för att ge sig tid.

La familigia.

Ikväll ser jag första delen av dokumentären om familjen Bonnier som visas på TV4. Det har ju varit en del reklam för den och mitt intresse har väckts. Detta familjeföretag äger ju faktiskt flertalet stora tidnings- och bokförlag. Sen är det förstås en intressant bit svensk historia, och jag gillar dokumentärer i allmänhet. Det här med att skapa berättelser om den så kallade verkligheten är ett intressant projekt (gällande såväl vardagens berättelser som litterära eller konstnärliga sammanhang).
Det ska bli spännande att se hur just denna berättelse konstrueras.

Fredagsfilmen.

Ikväll tittade jag på Guillermo del Toros Devils backbone. Det var precis som i hans fantastiska film Pans labyrint en sorts spökhistoria om den lilla mot den stora, barnen mot vuxenvärlden. Den var bra, den var stundtals kuslig och obehaglig. Jag gillar denna sorts sagor. De som inte är fantasy utan vrider lite på världen bara.

Berättaren.

Det är intressant hur man som läsare låter berättaren i en text bli likställd med författaren, per automatik liksom. Fast man vet att det inte är så. Inte ens när författaren påstår det kan man ju säga att de är desamma helt och hållet. Är det likadant med bildkonsten? Upplever man den blick med vilken bilden framställs underförstått som konstnärens? Det är förstås en av behållningarna med konst eller kulturella uttryck överhuvudtaget, att se med någon annans blick, att dela erfarenheter av världen och vad det är att vara människa med någon annan. Och sen blir det en syntes av min och den andras blickar och erfarenheter, något större och något mer. Det kanske är en automatisk funktion hos människan att söka den andra människan i vad som berättas. Eller så är det ahistoriskt av mig att tro det, kanske varierar det genom tiderna. Tankarna hör ihop med läsningen av The brief wondrous life of Oscar Wao, av vilken jag nått den sista halvan och blivit förtjust i berättarrösten. Och jag kommer på mig själv med att koppla samman honom med Diaz, författaren, fast jag vet att det inte är samma sak. Det verkar som jag bara helt enkelt vill lägga de känslor jag har för berättaren hos en person med tydliga kroppsliga konturer för annars blir det för luddigt. Jag önskar att jag kunde leva med luddigheten. Vila i ovissheten och oklarheten. Det är nog lösningen på mycket.

En lördagkväll bland alla andra.

Jag läste lite i min bok, The brief wondrous life of Oscar Wao och tycker fortfarande om den. Jag är förtjust i berättaren och hans berättande. Jag förstår inte alla ord, framförallt inte alla de som är på spanska - min gymnasiespanska täcker inte upp för diverse latinamerikanska uttryck - och som vanligt när jag läser på engelska blandas oro över att missa alla delar av en fantastisk berättarstil med glädje över närheten till författarens eget språk. Sen var det Kobra på TV och sen film, Big bad swim, på DVD. Den filmen var trevlig, välspelad och hjärtknipande och glädjande på samma gång. Nu är det bara sängen och drömmarna kvar av dagen. Och kanske lite Oscar Wao.

På mina lappar.

Det har nu gått säkert mer än ett par veckor sedan jag köpte nya böcker, så det är definitivt dags igen. Jag har flertalet små listor i mina byxfickor där jag skrivit ned böcker jag kommer på att jag vill ha medan jag går omkring på jobbet.

På de aktuella lapparna står det just nu:
The sorrows of an american av Siri Hustvedt (Hennes förra var jättebra, dessutom är hon gift med en av mina gamla favoriter Paul Auster och det är då fan att kvinnorna oftare blir de som är "gifta med den och den" och det enda försvaret är kanske att jag upptäckte Auster innan jag upptäckte Hustvedt.)
Man walks into a room av Nicole Krauss (Den har nyss kommit på svenska men jag vill ha den engelska pocketen med stolen på framsidan. Och hennes A history of love är en av de bästa böcker jag läst. För övrigt lever hon tillsammans med en annan fantastisk författare, Jonathan Safran Foer. Samma försvar som ovan.)
Den falske vännen av Henrik B Nilsson (Jättesnyggt omslag och handlar om Wien på 10-talet.)
Livet med min syster Madonna av Christopher Ciccone (Nej, det går inte att undvika den. Madonna har varit min tjej så länge nu att även om jag inte lyssnar på henne längre eller ens tycker att allt hon gjort på senare år är något särskilt så finns glansen kvar. Och jag har läst tillräckligt om henne genom tiderna för att vara intresserad av vad denna bok kan tillföra och hur den är utformad. Nu när den kommit på pocket är det inget att tveka över.)
Krigets skola av Alexandre Najjar (En berättelse från kriget som den enskilde upplever det, en vardag i krig. Om jag förstått rätt. Det tycker jag är intressant. Dessutom känner jag att man läser alldeles för få författare från Mellanöstern.)
Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer av Philip Gourevitch. (På pocket! Det som hände i Rwanda vet jag alldeles för lite om. Precis som många andra, vilket är anledning nog att kolla in denna bok.)

Och jag vet att det finns bibliotek. Det får nog ett besök också.

Slutklämmen på påsken.

Den spännande upplösningen av Swede. Det är den jag ägnar mig åt denna kväll. En lång vecka av påsksemester har inte lämnat mycket tid till att läsa. Knappt tidningarna som jag packat ned.

Swede lägger delar av berättelsens helhet lite omlott, inte alltid kronologiskt och med en tilltagande känsla av sammanhang man inte kunde ana i början. De sista femtiotalet sidor jag håller på med nu lägger bitar på plats och visar upp en spännande och faktiskt mycket obehaglig historia. De hämnande systrarna är som en ångest vilken jagar Swede och hans syster genom åren. Nu gäller det bara att hinna läsa ut den och få reda på hur det går innan jag somnar av samlad trötthet efter denna vecka.

Fina omslag.

Näst efter brorsonen är det finaste som finns att titta på just nu arkivet som finns i denna länk.

Vi.

Jag är inne i bebisdimman nu, med den tre månder gamle brorsonen som fångar allt och alla vad han än gör. Dreglar, ler, krummar tårna eller viftar med händerna. Han är blickpunkten.

Igår tillbringade jag två timmar på busstationen efter ett litet missöde i kommunikationen mellan mig och bolaget som sköter busstrafiken här i länet. Ungefär så skulle vi kunna formulera det. Jag tog hursomhelst tillfället i akt att läsa massor i min bok och häpnade över systrarna Greens äventyr och tilltag i Swede. Jag vet inte om de är störda eller om de är härligt hämnande. De är underhållande och uppfriskande i alla fall.

Jag har också noterat att i berättelsen om dem finns det bara deras namn och "vi". Inget "jag". Det är ju för det första intressant att det funkar jättebra att följa med denna diffusa berättare fastän man är så van vid att om det inte är en allvetande berättande, så är det en jag-berättare. Här kan man alltså konstatera att den kollektiva berättaren, det kollektiva förhållningssättet, kan vara minst lika funktionellt. Framförallt är tanken på denna kollektivism mycket intressant. Individualismen är överskattad.

Pang pang.

Det är alltså Swede av Pauline Wolff som är mitt nya läsprojekt. Jag sitter och läser de tio minuterna på bussen till jobbet och från jobbet. Och nån kväll har jag med grusiga ögon och tunga muskler läst några minuter till.

Det har varit en trött vecka, och det skyller jag helt och hållet på sommartiden för jag har minsann gjort mitt bästa för att somna i tid. Det har också varit en vecka av inventering på jobbet, något som kan ta kål på de bästa av oss. Jag kan fortfarande skriva under på min hyllning av bussen som läsplats. Jag vill aldrig komma fram, varken på morgonen eller på kvällen och på nåt mystiskt sätt blir böckerna nästan bättre då jag vet att jag bara har en kort stund på mig.

Jag har hunnit ungefär femtio sidor i Swede och den är speciell. Jag har aldrig läst västernlitteratur, så kanske finns det såväl referenser som stilgrepp jag förlorar poängen med, men jag får vibbar av klassisk berättelse. Nästan lite gamla greker, åtminstone baserat på vissa karaktärstyper. De tre systrarna skulle kunna vara västernversioner av något man skulle hitta i grekiska tragedier. De är hittills de mest fascinerande syskonskaran jag stött på i någon bok, och de är onekligen de intressantaste att följa i denna historia. De är listiga, de är hårda och oberäkneliga. De röker och ser prydliga ut.

Jag associerar också till Vilhelm Mobergs Utvandrar-böcker, med nybyggarliv och svenskar som tar sig fram i det nya landet. Men det är liksom ett kargare och hårdare liv i den här boken. Det är revolvrar, puffror och chaps. Öken, prisjägare och skurkar. Jag ser framemot resten.