Det är någonting med tiden i Antunes Betraktelse över själens passioner tror jag. Den är liksom upplöst på något vis, i det att saker och ting berättas oberoende av kronologin och snarare beroende av en upplevd tid eller verklighet hos karaktärerna. Främst i enlighet med Domarens upplevelse, han som ska förhöra och knäcka den terrorist som också är hans barndomskamrat. Övergången mellan det som är hans tankar och minnen av barndomen och det som upplevs i berättelsens nutid är inte särskilt tydlig mer än till innehållet. De två verkligheterna hålls inte åtskilda. Fastän boken är skriven i slutet av 1900-talet får denna tidsupplösning mig att tänka på tidigt 1900-tal och modernism.
Och det är ju också lustigt det där med tid och upplevd verklighet. Hur tiden går fort eller långsamt, och hur den växlar hos individen, oberoende av klockan och kalenderns mätningar. Det kanske inte är färdigfunderat över det fastän vi lämnat modernismen bakom oss. Om vi nu har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar