Tillbaka.

Oj, här har det inte hänt mycket på senaste tiden. Och då menar jag förstås i bloggen, för i den fysiska världen har det hänt saker, precis som det brukar och sig bör.
Det har flyttats, det har studerats och det har levts. Och det har förstås lästs.
Summeringar har ingen mått bättre av, utan nu när jag tar upp tråden igen så gör jag det där jag går och står just nu. Vi kan alltså vänta oss att snart få läsa lite om Michael Chabons The jiddisch policemens union här eftersom jag just började med den häromdagen.
Parallellt läser jag Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år. Den är fullkomligt oemotståndlig, precis som Bodils texter i övrigt. Jag hänvisar gladeligen nyfikna till hennes blogg.

Det här blev en bra startpunkt för min bloggs vidare liv. Med läsglädje.

Semesterläsning.

Midsommarhelgen förflöt. Vi var ute med båten och medan de andra fiskade (och slängde tillbaka dem de fångade förstås) satt jag och läste Kråkflickan. Den hade sina stunder men jag är ändå inte övertygad om deckargenrens storhet. Jag tycker inte om när man skriver ut karaktärernas efternamn hela tiden.

Jag har en bussresa framför mig snart och valet av läsning ger mig beslutsångest. Helt plötsligt duger inget. Inget jag har är tillräckligt tjockt, spännande och samtidigt välskrivet. Just nu ligger Scarlett Thomas Slutet på mr. Y och Jayne Anne Phillips Lark & Termite nerpackade, men det kan ändra sig.

Minnen av ting.

I sommar ska jag läsa spännande böcker på svenska. Åtminstone under semestern. Får se hur det går.

För övrigt gillade jag Nicole Krauss The great house skarpt. Den var i klass med hennes fantastiska A history of love. Handlingen kan sägas kretsa runt ett stort gammal skrivbord och dess historia när den passerar tre människors liv. Det är judisk historia och på sätt och vis klassiskt "Krausskt" centrerat runt minnet och minnets funktion. Skrivbordet blir också en representant för något som varit - det materiella får bli ställföreträdande för en känsla eller en tid som är svunnen. Särskilt tydligt blir det hos karaktären Weiss, antikvitetshandlaren som försöker återskapa sin fars arbetsrum såsom det såg ut innan andra världskriget och familjens ägodelar skingrades.
Hur lätt är det inte att känna igen sig i fastklamrandet vid materiella ting som symboliserar något som man vill ha kvar! Eller som påminner om något man inte vill glömma!
Jag känner igen det särskilt från tiden precis efter att mina far- och morföräldrar gått bort och hela bohag skulle rensas eller sparas. Sådana mängder som en människa samlar på sig! Och vad svårt det är att göra sig av med allt det där som varit deras.
Minnet av tidigare generationer verkar särskilt viktigt i den judiska litteraturen, det var väldigt explicit hos Catrine Mavrikakis, som jag skrivit om tidigare, och det är förstås en kultur som till stor delar vilar på minnet och berättelser om det förflutna. Jag håller just nu på med en annan bok med judiskt tema av Howard Jacobson, The Finkler question, där huvudpersonen vill bli jude och det judiska diskuteras och stöts och blöts hela tiden. Jag kanske får återkomma till det senare.

Tidningsromantik.

Hemma från jobbet med magont. Jag läste ut Tom Rachmans The imperfectionists och började på Nicole Krauss Great house. Både är böcker som, liksom Bolaño, blandar in många karaktärers perspektiv. Rachmans bok handlade om en tidnings glanstid och fall, samt de olika medarbetarnas tillvaro och hur den förändras med tiderna. Den var väldigt lätt att fastna i och den var tämligen lättläst. Jag har ju länge trott att det var journalist jag skulle bli och lite tidningsromantiker är jag nog, men det var inte direkt romantik hos Rachman även om det var en vänskaplig skildring. Jag tyckte också att det var roligt att det fanns diskussionsfrågor i slutet i utgåvan jag fått tag på - man blir nästan inspirerad till att starta bokcirkel!
Jag ser fram emot Krauss nu, det har börjat bra.

Läsflyt.

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño får mig att vilja skriva själv. Det verkar så enkelt och så roligt. Allt bara flyter på och det är med humor och med obehindrad berättarlust. Olika människor berättar om deras möten med två inälvsrealistiska poeter, på olika platser i världen och på samma gång blir det nedslag i dessa olika människors liv.
Det är inte det minsta ansträngande att läsa Bolaño. Bara roligt.

Unga kvinnor.

Jag läste nyss ut Marguerite Duras Älskaren och igår såg jag Roman Polanskis Repulsion. Det blev lite av ett tema utan att jag planerat det - unga kvinnor och sexualitet. Det känns ju inte helt nytt men ändå är det intressant och inte minst för att Duras och Polanskis skildringar var väldigt olika. Hos Duras blir femtonåringens möte med den kinesiske mannen som blir hennes älskare en väg till frigörelse och klarsynthet. Skillnaderna mellan etniciteter, mellan imperialister och infödda, män och kvinnor - gestaltas i denna hennes väg. Relationen mellan mor och dotter likaså. Men jag upplever ändå denna roman som mer positiv till denna förvandling, utveckling eller vad man nu ska kalla det än Polanskis film. Där får huvudrollen, en kvinna i nitton-tjugo årsåldern, mer eller mindre en psykos när verklighetens män pockar på uppmärksamhet och fantasier om sex dyker upp. Hon har onekligen en komplicerad relation till sexualitet och jag ser det som att detta knyts samman till vuxenblivandet. Ångesten inför den. Unga kvinnor och sex. Då är det ångest och vånda. Eller? Jag tror att Duras komplicerar bilden då hennes jagberättare har någon sorts kontroll i den relation hon befinner sig i. Och temat i boken är väl kanske mer komplikationerna i förhållandet mellan fransyskan och den kinesiske mannen, som anses lägre stående än henne och hennes familj. Varianter på samma tema är hursomhelst intressant. Och oplanerade teman är också intressanta!

Deckarläsning för en gångs skull.

Inspirerad av killen som lever i min lägenhet och delar min säng så har jag börjat läsa Dennis Lehane. Vanligtvis läser jag i stort sett aldrig deckare, men nu är jag alltså i full gång med Lehanes Kenzie & Gennaro-serie. Det är mycket Bostons undre värld, rasfrågor och stenhårda karaktärer. Det är kanske det stenhårda kombinerat med fyndiga repliker som gör mig lite avståndstagande emellanåt, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är mycket spännande.
Jag gillar att huvudkaraktärerna är privatdetektiver och inte häftiga poliser (eller nedsupna deprimerade sådana som i de klassiska svenska deckarna) och att en av dem är kvinna (om än förstås väldigt snygg). Jag gillar också stämningen och miljöerna, och att det är så underhållande att jag blir påmind om hur roligt det kan vara att läsa.
Efter del två som jag håller på med nu - Darkness, take my hand - blir det nog kanske något annat för omväxlingens skull men jag kommer säkert att återkomma till Lehanes deckare, och vem vet, kanske någon annan bok i genren.

Vad jag tycker bäst om.

Det är på sin plats att säga något om Yvonne Hirdmans fantastiska Den röda grevinnan, boken som jag läste ut häromveckan. Den fick ju Augustpriset i fackboksklassen i höstas, men det var inte det som gjorde att jag blev intresserad av att läsa den även om det förstås givit den en viss kvalitetsstämpel. Det var snarare temat som fångade mig först. Yvonne Hirdman är professor i historia och har i den här boken skrivit om sin mamma, en kvinna som växte upp på olika ställen i Europa - Rumänien, Tyskland, England och som bodde i Zürich, Berlin, Köpenhamn och Paris som vuxen. Innan hon kom till Sverige där Yvonne och hennes syskon föddes.
Det är också en historia om morföräldrarna och mostern Leni och om det Europa där de levde vid sidan av och ibland mitt i historien, krigen och konflikterna. Från tidigt 1900-tal till decennierna efter andra världskriget. Jag blir helt till mig av såna här berättelser!
Det är historiens vingslag, långa tidsperioder, verkliga människoöden och en berättare och författare som är synlig och problematiserar sitt arbete. För det går ju inte att veta allt om någon annan, särskilt då man inte ens var född när allt spännande hände eller ens pratat särskilt mycket om det i familjen. Letande i dokument och pendlingar i olika teorier kring vad som egentligen hände - till exempel gällande morfaderns eventuella övergrepp på barn - blir en väsentlig del av berättelsen. Jag längtade hela tiden efter att få läsa mer så fort jag gjorde något annat än att läsa den. Å vad såna böcker gör mig glad!

Minnet.

O herregud, jag läste just ut Man walks into a room av Nicole Krauss. Den var verkligen jättebra, även om läsningen blev lite uppstyckad av att annat kom emellan (jobb, träning, filmer, TV-kvällar, spel-kvällar och annan livsuppehållande verksamhet).
Jag gillar verkligen hur den gestaltade individens ofrånkomliga ensamhet och minnets betydelse för identiteten och själva mänskligheten.
Boken handlar om Samson som på grund av en tumör i hjärnan tappar minnet. Han minns bara sin barndom och han kan skapa nya minnen, men ungefär tjugo vuxna år är bara borta. Och för läsaren finns de inte heller, för boken börjar när Samson hittas i öknen i Nevada, på vandring från det New York han bor i. Precis när tumören slagit till i den del av hjärnan som stod för minnet. Han känner inte igen sin fru och han vet inte vem han är, hur han är. Han hamnar i ett vetenskapligt experiment som handlar om minnet. En läkare försöker hitta ett sätt att föra över minnen mellan människor i syfte att öka empatin hos dem.
Jag gillar Nicole Krauss. Jag älskade kanske inte den här boken lika mycket som jag älskade A history of love, men den är så väldigt välskriven, intelligent och underhållande.
Det är något med amerikanska författare. Jag tror att de är bättre på berättandet än exempelvis de nordiska. Det gäller åtminstone många av de judisk-amerikanska författarna med rötter i östeuropa, som jag kanske har mest erfarenhet av. Det verkar finnas en tradition av berättande som är otroligt tilltalande och fängslande. Jag älskar lek med ord och form, men riktigt bra berättande som integrerar leken utan att man knappt märker det, det är jävligt skickligt. Och underhållande.

Backlist.

Jag har sett att Magnus Dahlström kommit ut med ny bok i vår. Det påminner mig om att jag ska läsa hans gamla, Fyr. Den finns nämligen med på min gamla lista som jag har i ett notepad här på datorn över böcker jag måste komma ihåg att få tag i. Och det är lite av det som är problemet med den här romanen från 1987 - den finns inte i tryck längre och antikvariaten som finns i stan eller på nätet verkar också ha dåligt med den. Jag borde bli bättre på att använda mig av biblioteken, men jag gillar inte de där återlämningsdatumen.
Jag vet inte så noga vad den handlar om, den där Fyr. Jag tror att jag stötte på den i någon bok om gotik i samtida litteratur som jag läste i samband med en kurs inom litteraturvetenskap för ett antal år sedan. Det är bra när författare tittar fram i media och påminner en om att leta fram deras gamla böcker.

En kamp.

Åh herregud, det är nästan en månad sedan senaste upplägget. Jag förtjänar inga utmärkelser. Däremot förtjänar jag en ensam kväll i soffan framför På spåret efter en hård arbetsvecka. Har jag tur så orkar jag läsa lite i boken jag fick i julklapp, Min kamp av Karl-Olov Knausgård. Jag har hållit på med Karl-Olovs kamp sedan jul och är inte färdig än. Det är väldigt bra ändå, det är inte det som det hänger på. Jag är i och för sig lite kluven inför den storslagenhet och det navelskåderi som ännu en man har åstadkommit. Mannen är 38 år typ och har en självbiografi i sex band på gång, varav den jag läser nu är den första. Och titeln sen. Men den är bra, den är njutningsfull att läsa och det intresserar mig hur författaren nystar upp det förflutna och relationen till den lynnige fadern, en fader som är allts centrum i sin svårtillgänglighet eftersom sonen försöker förhålla sig till honom hela tiden. Sen verkar berättaren/Karl-Olov lyssna på bra musik också.

Ett vandringspris vandrar min väg!

Inläggsfrekvensen här lämnar en hel del övrigt att önska. Så här i december kan jag i alla fall skylla på julhandeln på jobbet. Böcker passerar revy på min kassadisk och jag rekommenderar på löpande band, själv orkar jag inte läsa något och ännu mindre producera text. För att inte tala om den fruktansvärda årstid vi befinner oss i, jag har inte mycket till övers för vintern. Tur att jag ändå har mycket att vara glad över, som exempelvis att jag fått något slags vandringspris av magnusax på bloggen a fraction of the web! Jajajaja! It's the Cherry on Top-Award!

Det betyder att någon läser mina inlägg och jag känner det som att jag är en del av en större helhet - bokbloggsvärlden! Så, magnusax, om inte annat så känner jag att jag för din skull ska skärpa mig när det gäller uppdateringar här.

Inget pris utan motprestation, jag ska här också i enlighet med reglerna lista mina tre favoritförfattare och mina fem favoritbloggar. Jag sväljer ljudligt, för även om jag älskar listor så ger de mig likväl beslutsångest. Jag börjar försiktigt med författarna:

• Maria Gripe - Hon kommer först på listan för att hon var min första favoritförfattare jag var medveten om. Möjligen att det kändes som att Inger Edelfeldt förstod mig bättre vissa gånger, men Maria var först. Jag gillar bland andra Agnes Cecilia och Tordyveln flyger i skymningen, men bäst är nog Skugg-serien. Jag läste om Skuggan över stenbänken för några år sedan och den var fortfarande lika bra.


• Erlend Loe - Jag märker att jag återkommer till känslan av att en författare förstår mig. Erlends Naiv.Super läste jag i precis exakt rätt läge i livet. Den sa mig mer än vilken självhjälpsbok som helst.


• Jonathan Safran Foer - Mina amerikanska judiska författare måste representeras på listan. Jonathan är den jag gillar bäst just nu och det är främst för hans Extremely loud and incredibly close, för bortsett från den har jag bara läst en till av Jonathans böcker. Extremely loud... var fruktansvärt sorglig och gripande. Den kan vara bland det vackraste jag någonsin läst bortsett från viss poesi och Eva Adolfssons En liten historia.

Så till de bloggar jag läser, gillar och vill skicka detta pris vidare till, jag som är så skamligt dålig på att hinna läsa alla de bloggar jag vill och borde.... Jag tar mig friheten att begränsa mig till tre bloggar, istället för de föreskrivna fem - jag har helt enkelt för dålig koll och lovar bli bättre!

• Calliope books - bland annat för att det är roligt med bokhandelslivet som dyker upp ibland.


• Tekoppens tankar - för att det alltid handlar om bra böcker där.


• Bokstävlarna - för bra böcker och återkommande vampyrer.

Dessa tre är alltså dem jag skickar samma pris och uppgifter till. Det vill säga
1. Tacka den du fick awarden ifrån
2. Kopiera prismärket till din blogg
3. Lista tre av dina favoritförfattare och nämn någon favoritbok av honom/henne
4. Skicka awarden vidare till fem (eller tre, uppenbarligen!) andra som förtjänar den.

Right up my alley.

Den här ska givetvis bli mitt nästa bokinköp. Jag som har min DN varje helg och frossar i boklördag hade inte koll på Bookerprisnomineringarna, men med tanke på hur mycket böcker man alltid har på kö så kanske det är lika bra att bara veta vem som vann. Och det var alltså Howard Jacobson och hans The Finkler question. Judiskhet och identitet, det är precis up my alley.

Damroman.

Det blev ett kortvarigt besök i universitetsvärlden. Jag hoppade av och står nu här lite vilsen men med en tillfredsställelse av att vara tillbaka i bokhandeln lagom till julruschen först om en månad. Massor av tid av okynnesläsande fram till dess alltså!
Jag går ut hårt med Sigrid Combüchens Spill, en damroman som hon kallar den. Förförande fin om Hedda som precis blivit vuxen i trettiotalets Lund och Stockholm (gillar frosseriet i Lundadetaljer som jag känner igen) och om brottandet mellan konvenans, lust, talang och verklighet. Jag tycker också om att det parallellt ligger ett spår som handlar om författaren som skriver boken och hennes brevväxling med en kvinna som är den vuxna Hedda. Ett liv i tillblivelse och det liv som blev, som nästan rör sig mot varandra genom dessa två perspektiv.
Hur som helst gillar jag metaperspektiv och en tydlig berättare.
I eftermiddag har jag läst så att jag nästan känner mig mörbultad.

Galna reklammän.

Kanske lite senare än andra har jag fastnat framför tv-serien Mad Men. Förutom att DVD-boxen är fantastiskt snygg i sitt cigarettpaketsformat så är serien i sig själv väldigt behaglig att titta på.
Det är något med stämningen, tror jag. Det lugna berättandet och reklambyråns teakmöbler.
Och att den fördjupas allteftersom säsongerna fortlöper istället för att bli spretig eller tappa i fart. Handlingen startar i början av 1960-talet och uppdelningen mellan männen och kvinnorna på reklamkontoret och i hemmen är skottsäker. Men med små steg tar sig kvinnorna in i männens värld även om det är med stora svårigheter och med flera nivåer av glastak och sakta börjar männen falla samman i sina machoroller.
Ytan är intakt och spelet upprätthålls, men man märker hur förskjutningar äger rum. Och det är så bra gjort! Det är ett klassiskt fenomen, det Peggy är med om som enda kvinna i det manliga arbetslaget, att männen träffas på barer efter jobbet och fattar beslut när hon inte är med. Klassiskt, men så sällan skildrat på detta tydliga men stiliga sätt.

Btw...

..måste jag ju tycka om att det är en författare och litteraturkritiker som får Nobels fredspris. Det är ju en bokblogg det här, trots allt.

Norsk humor.

För ett par dagar sedan läste jag ut Erlend Loes senaste bok som utspelar sig i Garmisch-Partenkirchen, eller Mixing Part som huvudpersonen kallar det.
Den var en klassisk Loe, inget snack om den saken.
Den var rolig, lättläst med ett djup och på norska - jag tyckte det blev billigare med den norska pocketen istället för den svenska inbundna. Det norska språket förstärker dessutom komiken, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är kul med ett språk som är så nära svenskan att jag kan förstå det utan att alls ha studerat det. Det ger dessutom möjlighet till en lek med svenskan. Vissa ord och uttryck blir som förvrängningar av välkända sådana - det ger inspiration till att leka med svenska språket. Som tallriken som blir tallerken. Jag kommer aldrig säga tallrik igen.

Boken är en sorts studie i tvåsamhet, i äktenskaplig tristess och flykt därifrån. Det äkta paret på semester lockas ifrån varandra, huvudpersonen är mannen som fantiserar om annat men säger att han tänker på teater. Teatern blir också en bild för hur han blandar ihop verkligheten och dikten och hur han flyr den förra när det bli för besvärlig.

Du lever i en verden hvor minner och fantasier noen ganger glir over i
hverandre, men dette er ikke teater, Telemann, det er oss

säger hans fru som till slut också utvecklar en allergi mot sin man. En allergi som tar sig uttryck i eksem hon får där han rört vid henne.
Jag är nöjd med Loes bok. Jag fick det jag väntade mig.
(Jag kan också passa på att slå ett slag för Loes franske tvilling Jean Philippe Touissant. Läs Badrummet.)

"Mixing Part will tear us apart".

Åh! Jag började läsa Erlend Loes Stille dager i Mixing Part igårkväll.
Det är ett par i fyrtioårsåldern på semester i, enligt mannen, nazismens vagga Tyskland. Det är mycket dialoger och som vanligt inblandning av dokumentära element. Loe verkar ju ha en tendens att trycka in den så kallade verkligheten i sina romaner. Jag tänker till exempel på Expedition L då författaren och hans vänner faktiskt företog den resa som romanens Erlend gör.
I Stille dager... inleder Loe med återgivning av en mailväxling mellan det norska paret som ska åka på semester och det tyska par som hyr ut ett hus till dem.
Jag har hört ryktesvägen att dessa mail ska vara tagna ur verkligheten, i någon intervju har Loe berättat att det var hans systers familj som mailat med ett tyskt par. Men jag låter det vara osagt om det är helt korrekt, eftersom jag inte hittat intervjun någonstans.
Mailväxlingen är hursomhelst fantastiskt rolig - den tyska paret verkar ha använt en översättningstjänst som översatt till engelska direkt från tyskan och därmed är meningsbyggnaden helt åt skogen. Därav får Garmisch-Partenkirchen som de befinner sig i namnet Mixing Part. (Och därav citatet som jag satt som rubrik - en hjärtlig referens till Joy Division!).
Femtio sidor än så länge, jag var trött igår.

Skulden.

Det dök upp en intressant parallell till dagens, eller kanske rättare sagt hela den moderna tidens, djurhållning när Amy i Mavrikakis bok Himlen i Bay City funderar över Auschwitz.
Hon sätter ett samband mellan industrialiseringen av massmordet på judar och masslakten av djuren och blir följdaktligen vegetarian. Och i allt detta blandas också skulden som andra generationens överlevande upplever, ett posttraumatiskt stressyndrom. Att känna behovet av att bli straffad.
Borde vi känna skuld över djurindustrin? Borde vi känna skuld över 1900-talet?
Jag känner tillräcklig skuld över djurindustrin för att inte äta kött. Jag kommer också att tänka på sociologen Zygmunt Baumans klassiker Auschwitz och det moderna samhället. Det var länge sedan jag läste den, men i den minns jag att Bauman gör en mycket intressant och övertygande koppling mellan hur industrialiseringen påverkat vårt samhälle och ansvarskänsla och hur detta möjliggjorde nazisternas massmord. Det är kanske samma mekanismer - avstånd mellan handling och verkan och effektivisering av metoder - som gör att vi utan att blinka köper korven i butiken utan att bry oss om de lidande grisarna som får elchocker för att röra sig snabbare in till slakten?

Jag gillar Mavrikakis bok, för vad den gör med tankar på sådant och hur den kopplar de ovan nämnda trådarna med varandra. Hur jagberättaren blir ett skuldtyngt mellanled mellan sina föräldrar förnekarna och sin dotter framtidstron. Hon får bära och sona 1900-talets mord och miljöförstöran och dottern tror att jorden går att rädda.
Det blir väldigt starkt då det ändå inte går att hålla dottern undan från mormodern och morfadern eller den döda familjen. Hon måste i sin tur leva och förhålla sig till dem. Men kanske på ett annat sätt?

Andra generationen.

Jag läser om himlen i Bay City som Catherine Mavrikakis har skrivit om. Den kom just ut på svenska, jag tror att Mavrikakis är kanadensiska även om namnet verkar grekiskt.
Jag fångades av romanen efter att av baksidestexten ha förstått att den handlar om en kvinna som måste bearbeta släktens försvinnande i Auschwitz. Det upphör inte att intressera.
Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk bok jag läste för ett antal år sedan, Suzanne Gottfarbs Systrarna Blaumanns hemlighet, om jag inte minns fel. Precis som i den finns här en ovilja hos föräldragenerationen att tala om vad de varit med om och nästa generation kämpar med att förstå, hantera och leva med skulden.
Mavrikakis jag-berättare tror sig ligga bakom den eldsvåda som när hon är 18 år gammal gör aska av hela hennes familj och hus vilket också är en sorts upprepning av vad som hände med hennes morföräldrar och äldre släktingar i Europa under kriget. Symbolerna är många i romanen - morföräldrarna som är gömda i källarrummet, den pedantiska mostern som måste tvätta bort allt och Jagets skuldkänslor. Det är en källa att ösa ur, denna 1900-talets kollektiva skuld som vi i denna delen av världen bär på. Och mest intressant just nu, förutsatt kanske att man tagit del av berättelser från de som var där, är nog vad som händer med senare generationer. Jag kan inte låta bli att bli engagerad och inspireras av hur mycket konstnärligt material detta föder.