Inlevelse.

Man skulle lätt kunna tro att det är svininfluensa som jag fått en släng av, men lika gärna kan det vara en vanlig hederlig förkylning. Lite feber har jag i alla fall, och är inte på jobbet.
Jag läser Per Agne Erkelius försök att hantera minnet av och ansvaret för Förintelsen i boken Hotel Galicja. Ja, det är ett tungt ämne för en krasslig. Det är visserligen ingen regelrätt vittnesberättelse men just det gör den inte mindre intressant eller väsentlig förstås. Erkelius gör något svårt och samtidigt så livsnödvändigt, lever sig in i andra människors erfarenheter och väver sig samman med historien och de som upplevt den. För vad kan vi göra, vi som inte var med och inte tycker oss ha något nytt att komma med i ämnet? Det Erkelius gör i den här boken är inte minst att visa hur jävla väsentlig och verklig fantasin och fiktionen är. Huvudpersonen försöker ta reda på vad som hänt tre personer som fördes till Auschwitz 1942 och vad de upplevde de sista dagarna. Inte genom dokument eller vittnesmål från medfångar. Utan genom att åka dit och göra en möjlig fiktion kring det. Jag vet inte ens om dessa tre personer existerat i verkligheten, eller om de är romanens helt egna påfund - men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med att de kunde ha funnits, att det kunde ha varit så här. Att alla verkliga öden kan representeras av tre fiktiva. Inte minst är det intressant att huvudpersonen presenterar ett förhållningssätt för oss andra:

Han hade velat att Emilies sista dagar på något sätt skulle inlemmas i hans erfarenheter. Inte som om han själv varit fånge här, naturligtvis inte, men kommit så nära att några av hans viktigaste tankar kunde ha sin grund i det som en annan människa upplevt i hans ställe.

Jag får känslan av att vi på något sätt hänger ihop, vi människor. Och att fiktion och verklighet bevisligen hör ihop. Det är så mycket som Erkelius sätter fingret på, eller undersöker, som jag så desperat skulle vilja ha ett svar på men jag tvivlar på att han, eller någon annan, kommer att ge mig det. Det är bara vansinnigt intressant med berättelser och hur de har allt att göra med verkligheten. Inte i ett postmodernistiskt "allt är fiktion" men åtminstone som ett sätt att förstå världen och göra den begriplig.

Små historier.

Det bästa som finns är böcker man läser som får en att vilja skriva och formulera sig bara för att. Såna böcker som får det att verka så härligt och befriande, ja nästan roligt att uttrycka saker och känslor på ett snyggt sätt. Och då blir sedan sakerna och känslorna bättre och snyggare i sin tur efter att de blivit formulerade så. Jag läser den Augustprisnominerade En liten historia av Eva Adolfsson och den är ju så fin! Och det handlar om små och stora saker, och kanske båda på samma gång eftersom kärleken är personlig och liten och samtidigt så stor. Det är en liten historia eftersom den handlar om en kärleksaffär, en otrohet, som brukligt och kanske lite vulgärt brukar kallas för "små historier" man kan ha haft, och det är en liten historia eftersom den är så personligt hållen i jagform. Och jaget ställer sig mot det stora - om frågor om könsmaktsordning eller Livet och Döden, men är också tydlig med Jagets rätt att ta sig själv på allvar och vara stor och viktig i sin lilla värld. Som när hon åker över gränsen mellan Väst- och Östtyskland (ja, det verkar utspela sig på den tiden) och är ledsen över avskedet från älskaren men inte kan låta bli att tänka på de tyskar som hade sina nära och kära på fel sida muren. Hon kan se att deras avsked är större än hennes, mer "världshistoriska". Men hon är ledsen hon också. Faktiskt. Jag har läst hälften, och det är en ganska kort liten bok det här, så den blir färdigläst i helgen. Det känns lite tråkigt eftersom jag trivs så bra med den. Jag får helt enkelt behålla den för omläsning av valda stycken istället för att ge bort den till alla jag känner.

Tecknat.

Igårkväll såg jag på film, som jag gjort så många andra kvällar. Det var den israeliska filmen Waltz with Bashir, en slags tecknad dokumentär eller ett utforskande av hur minnet i kombination med traumatiska upplevelser fungerar. Det är Ari Folman som tecknar och berättar hur han söker upp gamla vänner från sin tid i militären för att få hjälp att minnas och ta itu med vad han bevittnat i Libanon. Han var nämligen där samtidigt som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila ägde rum.

Jag intresserar mig alltid för israeliska berättelser om självbild och konfliktens vardag, jag gillar till exempel att läsa Etgar Keret men också judiska författare eller kulturutövare i andra länder som förhåller sig till Israel. Hur kan man leva med kriget, liksom? Och vad innebär Israel, som judiskt land? Jag vet egentligen inte varför jag tycker detta är intressant, varför tycker man att något är intressant?

Den här filmen skapade en känsla av främlingskap och avstånd genom att vara tecknad i tvådimensionella och serietidningsliknande bilder och genom att dessutom innehålla inslag av väldigt drömlika sekvenser, nästan surrealistiska. Men samtidigt är det detta som gör att krigets absurditeter blir tydliga. Och intressant nog görs lidandet tydligt genom exempel om skjutna hundar och döda hästar - de blir de yttersta exemplen på de oskyldiga offren precis som barnen. De likställs kanske inte, men är väldigt viktiga för att jag som mottagare ska känna klumpen i magen.Det tecknade och surrealistiska kanske också lämnar utrymme för viss romantisering av den israeliska armén, men inte så att det stör. Och det tecknade gör att slutet blir så slående.

Nämen titta!

Följ denna länk och glutta på mitt nästa bokinköp. Alldeles nyfödd men ändå med imponerande tyngd.

Frånvaro.

Jag har inte varit på bokmässa i helgen. Därför har jag egentligen inget att komma med idag. Jag såg förvisso Babels program från mässan igår och blev förvånande nog sugen att läsa Jan Guillous senaste bok, den som handlar om hans skrivande liv. Det var något med den svenska journalistikens historia som verkade intressant.
Något jag också gjort, fast jag inte varit på bokmässa, är att köpa de första julklapparna för i år. Jag har hittat två böcker till min brorson. Och om du läser detta, L, så måste du sluta nu för här kommer en bild på dina julklappar:

Alfons är en god manlig förebild, i mina ögon, eftersom han är rädd ibland och eftersom han bor med sin ensamstående pappa. Bebisens roliga visor och verser är bara fantastiskt illustrerad och har en CD-skiva med, vilket jag tror lilla L kommer att tycka om eftersom han ler stort så fort man nynnar eller sjunger lite för honom. Den musikaliska ådran vill man ju odla.
Annars har jag inte gjort något alls de senaste dagarna, eftersom det inte blev någon bokmässa för mig.

Dagens ord

.. är luguber vilket betyder sorglig, dyster. I min bok Mörkrets hastighet av Karl Johan Nilsson stod det "[l]okalen var luguber och i bakgrunden hördes stillsam pianomusik". Det var ett ord jag varken hört eller läst förr.

Citat.

Mitt favoritcitat från Mörkrets hastighet av Karl Johan Nilsson, som jag läser nu, är trivialt nog

Vi klädde av oss, klättrade ner i vattnet från de vassa klipporna och simmade med cyklop och snorkel som vi köpt i ett anfall av uppsluppenhet. Ständigt dessa spel och lekar.[...] Elfriede fick syn på en stor rödbrun sjöstjärna. Hon pekade ut den för mig och jag dök, fånigt nog, ner och fångade den.

Inte för att förminska ämnet, eller hantverket, i boken - Kurt Gerstein som försöker motarbeta den nazistiska regimen inifrån - men det var något i denna självföraktande och asociala hållning som jag fann både träffande och snyggt formulerat. För övrigt är framsidan till boken Dick Bengtssons tavla Hatt & Möss fabrik som plockades ned på Moderna Muséet häromveckan då det var EU-möte där.

Osäkerhet.

Jag har försummat dig, o blogg! Åtminstone senaste veckan.

Men jag har läst, en stund varje kväll, i Elisabet Åsbrinks Smärtpunkten. Den handlar om Lars Noréns Sju tre och kopplingen till vad som sedan hände i Malexander. Jag gillar alla hennes "kanske, kanske inte" och "om inte om", hennes tveksamhet och öppna hållning. Åtminstone än så länge. Jag har bara kommit hundra sidor in i boken och intresserar mig för hennes hållning minst lika mycket som för innehållet. Denna sökande och frågande attityd är nog den mest meningsfulla för de flesta skeenden, inte minst den aktuella i Smärtpunkten. Det är kanske till och med meningsfullt för livet i allmänhet, så mycket gott kommer det inte ur tvärsäkra svar.

Mellanstadiet.

Finns det någon bättre bild av mellanstadiet än framsidan till Kjell Erikssons bok Kjell?

Nej, skulle inte tro det. Den bär på hela känslan av den där tiden. Jag har svårt att tänka mig att det är särskilt många människor som skulle vilja ha ett skolfoto från sin egen mellanstadietid på framsidan till boken om sig själv. Såvitt jag kan minnas var det inledningen till den jobbigaste perioden av alla - tonåren. Och jag vågar knappt ta fram foton från den tiden överhuvudtaget, se mig själv i ögonen liksom.

Det är jävligt modigt, Kjell, och träffsäkert. Du vann mig.

Turist med bok.

Detta är bilden av vad jag gjort den senaste veckan. Med tillägg för stranden som inte syns på bilden. Jag räknade för övrigt till fyra Twilight-böcker bland mina medmänniskor vid samma pool. Jag har alltså turistat denna vecka, med allt vad det innebär. Jag har tänkt på att det där med att turista är knepigt och ibland direkt irriterande. Det ska ju vara konstiga hattar, häst och vagn, folkmusik och tanter som virkar i sydeuropa. Det är ju inte klokt att man ska vara tvungen att höra samma Beyoncé i deras radio eller se Grey's Anatomy på TV - som dessutom inte ens är dubbad! Nej, jag måste ha hamnat på ett riktigt turistigt ställe. Men nu är jag alltså hemma, och världen i form av amerikansk kulturimperialism är mycket välkommen och naturlig här.

Dagens finaste....

...flodnamn är Donau. Jag vill åka till Budapest bara för att titta på floden med namnet som ligger bäst i munnen av alla flodnamn.
...boktitel är Anneli Jordahls nya Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Men det är kanske karaktärerna i boken som skall äras för den formuleringen?

Bra att veta-lista.

Till alla som gillar ord och uttryck, på engelska, http://www.urbandictionary.com/ är mitt nygamla favorithäng.

Till mig som behöver påminnas om att allt inte behöver köpas eller ägas, biblioteket.
Biblioteket har inte alltid allt, med det de har, det har de. Helt gratis och välvilligt.

Världar och hamnar.

I någon sorts bisats i min bok blev jag påmind om ordet atlas. Att Atlas var den som i den grekiska mytologin bar upp världen på sina axlar. Och att vi kallar våra kartböcker för just atlas. Det är helt oslagbart att tillhöra den mänsklighet som gör sådant. Jag bara suckar hänfört och älskar att ord kan bära på sådana historier. Hur mycket större blir det inte med dessa alldagliga världsatlaser om man bara lägger till bilden av den myt som en gång skapats, där en titan bär på världen. Och att folk orkat välja ett ord med all denna innebörd för att beteckna dessa kartböcker, liksom.

Ett av mina favoritord är danskans och norskans lufthavn, istället för flygplats. Så mycket mer betyder det att kalla det för lufthamn, än bara flygplats. En hamn bär på så mycket mer betydelse och berättelse än vad plats gör. Det ger en hel bild av förståelsen för flygandet, en liknelse vid det urgamla sjöfarandet där land blir människans hem på något sätt. På samma sätt som ordet astronaut bildats av latinets namn för sjöfarare (möjligen grekiskt från början). En seglare mellan stjärnorna.

Snälla, kan vi inte börja kalla det för lufthamn.

Rymdsaga.

Det är temakväll om den första månlandningen på SVT ikväll.

Man skulle kunna spinna på många trådar kring berättelserna om denna händelse. Det var roligt att se inslagen med Christer Fuglesang där han inte riktigt minns när eller hur det gick till när han hörde eller såg sändningar från den "stora händelsen" och inte heller menade att det hade någon avgörande del i hans önskan om att åka upp i rymden. Det var roligt därför att det stod i kontrast till mycket annat som sades i programmet, där det låg ett nästan romantiskt skimmer. Fuglesang representerade den berättelse som inte är lika trogen den vanliga livsberättelsens uppbyggnad - där händelser får ödesmättad betydelse i efterhand, bara därför att man ju när berättelsen berättas vet vad som händer sedan.

En annan höjdpunkt var när Buzz Aldrin i ett inslag berättade vad han sagt till Neil Armstrong där de satt i karantän efter hemkomsten och tittade på TV-sändningar om det hela, nämligen något i stil med "kolla, vi missade hela grejen!"

Som om allt händer i medierad form, en bild av den postmoderna verkligheten och upplevelsen. Berättelsen är själva grejen liksom.

Konstsim.

Hos Bok-Olle i Ullared hittade jag den. Jane Magnussons fiktiva biografi om Esther Williams. Jag har letat på nätet, på antikvariat och på mina bibliotek utan att finna den, och så ligger den på ett bord i bokhandeln bredvid Gekås för tjugo kronor. Intressant. Jag hade liksom inte väntat mig att hitta en sådan bokhandel i Ullared. Jag vet inte riktigt varför, och så märkvärdig var den kanske inte. Men jag kommer alltid att minnas att jag hittade min konstsimmerska där.

Essensen av de senaste dagarna.

Västkusten. Fotograferar i alla möjliga lägen och ljus. Inte så mycket läsning, den tid då man bör och brukar läsa som mest. Men på så sätt sparas det goda en liten stund, medan annat gott får ta lite mer plats.

Bilder och tusen ord.

Det köptes en kamera idag och råder kombinerad köpångest och glädje. Kanske kan jag skapa berättelser med bilder nu?
Jag förtjusades av att läsa i fototidningar om olika modeller innan jag slog till, det är något alldeles särskilt med nördtidningar, särskilt om de berör ett ämne man själv inte är hemma på. Det finns särskilda uttryck och termer som man får bekanta sig med. Till exempel så skrev man återkommande att den och den kameran "går bort sig" eller inte med den ena eller andra funktionen eller finessen. Jag hummade lite och lyfte på ögonbrynen.
Kameran är ännu alldeles ny och fotografen försöker nyförälskat att förstå instruktionsboken, en genre med helt eget språk och som skrivs med avsikten att samma text ska läsas om och om igen, antar jag, för jag känner mig inte så väldigt mycket klokare än för några timmar sedan. Snarare mer förvirrad. Men glad också.

Filmtragik.

Åter ett tragiskt livsöde på film. Jag, min bror och hans flickvän såg The Wrestler med den strålande Mickey Rourke igår. Han var verkligen strålande, för hans karaktär var så sympatisk och så trovärdig att han blev något av en vän.

Varken början, mitten eller slutet av berättelsen ingav något egentligt hopp. Möjligen i kortare scener och bitar, men det var hela tiden tveksamt om det skulle ordna upp sig för vår wrestler. Slutet var mycket riktigt bittert på många sätt, men ändå oundvikligt. Jag hade nog blivit förbannad annars. Jag är ju inne på spåret att livets berättelser måste kunna få vara lika jävliga som livet ibland är, utan självklara betydelser eller moral.

Just nu har det däremot snöats in lite på den sortens skildringar, åtminstone i filmväg, så det är väl dags för motsatsen. Kanske en romantisk komedi?

Bonjour ensamhet.

Igår såg jag filmen om Francoise Sagan - Bonjour Sagan - och den var verkligen mycket tragisk. Jag har aldrig läst något av Sagan även om jag har tänkt tanken många gånger. En gång såg jag en intervju med hennes son på TV, kommer inte ihåg vilket programmet var, och jag fick intrycket av att relationen mellan mor och son inte varit den bästa.

Jag förstår av filmen att det inte kan ha varit lätt att ha någon sorts relation med Sagan, och inte lätt för henne att förhålla sig till andra människor heller. Det mest slående var just ensamheten. Den ständiga kampen för att slippa vara ensam och hur hon blev mer och mer ensam. Kanske till följd av allt hon gjorde för att döva ångesten. Vilken otrevlig spiral. Och vilken otrevlig insikt. Att man alltid är ensam, framförallt vid de tillfällen man är som mest utsatt. Sagan är antingen tacksam att göra film om för att myten om den lidande konstnären alltid är åtråvärd och ligger nära till hands, eller så har berättelsen som skapats om hennes liv helt enkelt blivit en sådan som lyfter fram dessa delar och glömmer bort det glada och lättsamma. Kan vi bara ta till oss konstnärer som lider, genier som är ensamma och missförstådda? Är det liksom en berättelse vi kräver helt enkelt?

Filmen om Sagan visar att livet är svårt. Att livet kan vara jävligt jobbigt och inte alls särskilt roligt. Den var ändå, eller kanske just därför, värd att se. Jag tror att hennes böcker kanske är de böcker som slår huvudet på en del spikar. Jag får leta rätt på någon.

Tre anledningar till att bli vampyr.

1. Det uppenbara motivet: att förbli evigt ung. Jag kan se många fördelar med att bli äldre, inte minst lagret av erfarenheter och förhoppningsvis accepterande av de egna tillkortakommanden som kommer med perspektivet. Men det där stadiet av ungdom, när man varken är tonåring eller känner att tiden bryter ned istället för bygger upp. Där någonstans.


2. Att inneha en eller två superkrafter. Förutom att aldrig dö, så att åtminstone kunna se jävligt bra i mörker eller kanske till och med kunna röra sig tyst och snabbt. Kanske kunna läsa tankar eller något annat besvärande för omgivningen.


3. Resultatet av det ovanstående: Befrielse från dödsångest och från kroppsliga besvär. Att slippa den egna kroppens förfall, skörhet och ofrånkomliga biologiska processer. Med det också kanske en annan tidsuppfattning, där åren blir dagar. En acceptans som eventuellt ändå infaller när man till slut nått en viss ålder och visdom, men det är inte något man har tid och lust att vänta på. Som en berömd tonåring sa: Jag är hellre lycklig nu än om fyrtio år.