Män.

Det är svårt att undvika att slås av det ångestfyllda och vilsna tillstånd som männen i Jens Liljestrands noveller befinner sig i. Jag är mitt i Paris-Dakar och känner mig nu uppriktigt bekymrad över dagens män. Precis som i Johan Klings Människor helt utan betydelse finns en ensamhet och en vilsenhet hos berättarna som är drabbande på ett smygande sätt.

Längst ut i ytterskärgården. Finns något på samma gång kittlande och olustigt med att vara längst ut, där öarnas labyrint plötsligt nystas upp och den gränslösa horisonten öppnar sig.

Citatet kommer från novellen "Mellanområdet" i Liljestrands bok. Den novell som jag just nu läser och ännu inte vet om den kommer att stämma in i mönstret från de andra jag hittills läst, men denna passage känns så träffande för bilden av Mannen som skildrats än så länge. Vadan varthän skall manligheten och den manliga individen? Samtidigt är det så mänskligt, eftersom män ju är människor (vilket samtidigt är självklart men ändå inte - att betrakta mannen som varande sitt kön precis som kvinnan är ju relativt nytt) och därför att Liljestrand lyckas förmedla denna mänsklighet. Det specifika lyckas bli allmängiltigt. Novellen "Anthem" var särskilt talande, med sin jämförelse mellan livet och ökenrallyt Paris-Dakar. Bara det att det är ett lopp man aldrig kan vinna.

Känslan av att inte räcka till gör ont!
Jag tycker riktigt bra om Liljestrands noveller.

Bistra framtidsutsikter.

I höstas kom det ut en bok av den numera 90-årige Lennart Hellsing. Jag bläddrade i den idag.
Den heter Welams vädermödor och är helt strålande.
Den är fint illustrerad, den är skriven på härlig vers och den är så där härligt dystopiskt på ett sätt som är värdigt de miljöproblem som vi står inför. Miljöproblem vilka denna bok angriper genom att berätta om en tjock gubbe som äter så mycket och därför pruttar så mycket att han orsakar global uppvärmning. Det är vidrigt, att Welam inte har några gränser och hans attityd får vem som helst att skämmas, eftersom man någonstans, mer eller mindre djupt in känner igen sig själv. Särskilt när historien slutar med att Welam erkänner att problem kanske finns, men att det inte spelar någon roll när man mår som en prins. Och konstaterar att var art har sin tid.

Gråa vampyrer.

I fredags såg jag Låt den rätte komma in, månader senare än vad jag hade önskat. Den var också som jag hade väntat mig. En värld obehagligt förortstrist och grå, sida vid sida av osannolika och övernaturliga varelser. Att dra den döda kroppen på en orange pulka man känner igen från sin egen barndom var mer effektfullt än vad jag kunnat tro. Fotot var för övrigt överhuvudaget fantastiskt. Färgerna, vinklarna och kompositionen. Scenen då Oskar hålls nedtryckt under vattenytan i bassängen och man bara ser hur benen på någon annan dyker ned vid sidan av honom, och hur de sedan dras längs bassängkanten på ett sätt som gör att man förstår att det inte är något av denna världen som håller i... Det är nästan för snyggt för att man ska bli rädd.

Men som vanligt var boken bättre.

Ärlighet in absurdum.

Jag såg en diskussion på TV häromdagen. Det var säsongsavslutningen av  programmet Skavlan där någon amerikansk psykoterapeut som hette Brad Blanton talade om vikten av att vara 100% ärlig, hela tiden.

Jag satt och skruvade på mig lite grann och försökte förstå vad han menade. Det första väsentliga som man skulle behöva veta är ju vad han menar med ärlighet - själva definitionen som sådan. För inte kan han väl mena att vi ska säga exakt allt vi tänker hela tiden? Och inte ens om vi tänker bort den absurda situationen att vi alla ska prata hela tiden för att vi tänker hela tiden så verkar det dumt att vara 100% ärlig varje gång vi talar.

Jag blev något lättad då Jonas Gardell klev in i leken och sa något om att ärlighetens motsats inte behöver vara lögnen, utan kanske hänsynen. Good point. Jag har hamnat i liknande diskussioner själv förr, bland annat rörande ärlighet med hur man mår eller vad man känner.

Och ärlighet i alla ära, men det måste vara med hänsyn. Och det måste vara med förbehållet att det handlar om att vara ärlig i förhållande till den roll man har i ett givet ögonblick (om man är på jobbet till exempel) och utifrån det faktum att våra inre spärrar mot att göra vissa saker eller säga vissa saker har en social funktion som inte är att förakta. Vad är det som inte säger att ärlighet är just att vara sann mot våra sociala spärrar och förmåga att kontrollera vissa saker snarare än jobba mot dem? Vi ska ju kunna leva tillsammans också.

Boktillståndet just nu.

Det har lästs böcker här på sistone, trots samlade ansträngningar att för en gång skull bli färdig med uppsatsen.
Först och främst har jag läst ut Philip Roths Operation Shylock. Det tog lite tid, vilket jag tror beror på att den var på engelska. Jag tror mig ha rätt bra hand med det språket, åtminstone när det kommer till att läsa det men jag har insett att det fort blir blott och bart språk om jag inte läser koncentrerat. Orden blir bara ord istället för sitt innehåll - det fastnar vid tecknet istället för det betecknade. Och jag är så rädd att missa något väsentligt när jag läser en så bra bok. Philip Roth är kanske inte den bäste på nyanserade kvinnoporträtt, men detta åsido så var Operation Shylock en guldklimp. Jag smälte helt inför leken med fiktionen och verkligheten - den osäkerhet författaren/berättaren lämnade mig i, även om det förstås var påhitt det mesta. Boken handlade om författaren Philip Roth som åker till Israel och träffar på en annan man som påstår sig vara författaren Philip Roth och som driver en kampanj som vill förmå judarna att flytta ut från Israel och tillbaka till de europeiska länder som deras släkt en gång utvandrat från, en slags motsatt sionism för att undvika utplåning. Leken med identiteten och undersökandet av den judiska tillhörigheten var, förutom osäkerheten kring verklighetsanknytningen, den stora behållningen.

Jag har också plöjt Revolutionary Road av Richard Yates. Den är skriven på 1960-talet, men kändes onekligen giltig fortfarande. Den var mycket bra om än dyster.
Det hela var en mörk skildring av amerikansk förortstristess, boken fångade en deprimerande känsla av oförmågan att ta tag i livet och att uppfylla de drömmar man en gång haft, eller har. Samtidigt lämnade den en känsla av att det kanske inte är rimligt att tro att man skall uppfylla sina drömmar. Jag började undra om vi kräver för mycket. Boken innehöll också en hel del svart humor, som jag alltid uppskattar. Den bistra sanningen kan också vara rolig. Nu känner jag att jag måste se filmen snart.
Temat dysterhet följer mig. Måste ta aktivt beslut att förhindra det efter att jag läst ut den bok jag håller på med nu, nämligen Johan Klings Människor helt utan betydelse. Den är helt ny och har varit ganska uppmärksammad i media. Jag såg en intervju med författaren i TV för några veckor sedan, och han verkade vara my kind of guy. Dessutom har han ju gjort filmen Darling, som var väldigt bra.
Bokens handling utspelar sig under en enda dag och är än så länge full av miljöer och stämningar som påminner om tomma öknar, ett Stockholm i värmebölja och ett enormt avstånd mellan människorna. Och huvudpersonen sen, så tafatt och misslyckad att man blir beklämd. Det är skickligt, mycket skickligt. Synd att den är så kort.

En sista ansträngning.

Nu har jag tagit skydd i den skyttegrav som är färdigställande av uppsats. Eller skydd - jag har snarare blivit nedknuffad i den och kämpar nu för att parera stress, negativa tankar och dåliga formuleringar. Men snart. Snart är uppsatsen färdig att flyga på egen hand och det är både läskigt och alldeles, alldeles underbart.

Jag.

Någon gång lärde jag mig att man aldrig skulle börja ett brev med "Jag". Det tillhör tydligen någon sorts etikett, och av alla etikettregler som finns är detta ett av de få jag är medveten om att jag har lärt mig. Jag menar att det är självklart så att alla de normer och regler som man på olika sätt fostras till och lever efter innehåller förstås etikettregler, det är kanske en definitionsfråga. (Och här antar jag att skador från mina akademiska aktiviteter kommer in och ställer till det för mig igen. Att jag aldrig kan låta något vara som det är utan att börja dissikera och precisera vartenda jävla ord tills det inte kan finnas någon tvekan om att allt är relativt och obestämt. Verkligen en parentes.)
Numera har den här etikettregeln blivit lite av en tvångstanke som dyker upp inte bara varenda gång jag ska skriva minsta lilla mail eller ett vykort, även om jag fuskar ibland och mår lite dåligt över det då. Nej, även mitt nya bloggäventyr har drabbats. Blir det bra om man börjar ett blogginlägg med "jag"?
Samtidigt kanske det på många sätt är en god bild av vad bloggen som fenomen är, eller åtminstone den allmänna bilden av den. Även om man inte skriver om sitt privatliv eller senaste klädinköp så är väl bloggarna ändå uttryck för åsikter, något som är högst uppenbart och ofta uppmuntrat. Och jag gillar att folk uttrycker åsikter, och visst kan bloggar bidra till samhällsdebatten, och visst finns något fint och ärligt talat väldigt roligt i att se sin egen text på nätet. Men jag betvivlar att det per automatik gynnar någon verklig demokrati eller folks engagemang. Att uttrycka sig själv på nätet... är det inte bara ett nytt sätt att existera, att vara, i vår värld? Ett sätt att vara som också innebär att vi får en möjlighet att vara de vi vill vara, när vi bara är en beskärd del av oss själva på nätet, vi presenterar varan vi marknadsför utan att behöva visa allt det andra. Och kanske också ett sätt att inbilla sig att folk deltar i den allmänna debatten och gör skillnad. Jag tycker mig minnas att Zygmunt Bauman nämnde något om allt detta i sin bok Konsumtionsliv, även om att det nya informationssamhället inte nödvändigtvis innebär att människor deltar mer, utan att de känner att de har gjort något när de egentligen bara tagit ställning på nätet och inte i praktiken. Kanske minns jag honom fel, kanske förstod jag honom fel. Men kvarstår gör att jag tror att det ligger något i det.

Pocket is the shit.

Helvetet har frusit över här utanför nu. Man går endast ut för ärenden som behövs för att klara livhanken, eller skickar sin bättre hälft. Den bättre hälften har just nu sänts ut för att proviantera godis. Sen ska ingen av oss gå utanför dörren förrän måndag. Tills dess hoppas vi att vinden och kanske vintern i sin helhet har blåst förbi.
Jag har också för att hålla modet uppe spanat in pocketsläpp att se framemot under våren. Pocket is the shit, så är det bara, även om det är en brist att pocketutgåvan innebär att man inte läser böckerna när de fortfarande är nyheter. Men de är så mycket bättre att hålla i handen. Och kanske framförallt, att stapla i den överfulla bokhyllan.
Nåväl. Créme de la créme i min lista är i alla fall Invasion av Jonas Hassen Khemiri, Kärleken till Frank av Nancy Horan, Vad är detta vad av Dave Eggers (äntligen!), Mordbyn av Andrea Schenkel och Paris-Dakar av Jens Liljestrand. Jag förbehåller mig rätten till ändringar och till att nån av dessa kan råka visa sig vara dåliga.

Ytligheter.

Idag köpte jag Richard Yates Revolutionary Road i den nya svenska pocketutgåvan trots omslaget. Vad är grejen med filmomslag till böcker? Jag fattar marknadsföringsgrejen, och Kate Winslet och Leo DiCaprio är snygga, men jag har aldrig sett ett filmomslag på en bok som slagit det eventuella originalomslaget. Men jag välkomnar motbevisning.Jag har förresten tillbringat eftermiddagen med att titta på slutet av tredje säsongen av Beverly Hills 90210 och kan bara konstatera - Brenda Walsh, vilken stilförebild! Hon är ju skitsnygg nästan jämt! Och helt i fas med modet igen, så här femton år senare. De andras outfits och frisyrer var förstås helt rätt då det begav sig, men Brenda prickade rätt även i backspegeln.

Nu har jag varit utseendefixerad så det räcker för resten av dagen.

Läget.

Snorigt värre. Jag startade upp en ny bok idag, Operation Shylock av Philip Roth. Intressanta lekar med identitet och självuppfattning bådar gott för de hundratalet sidor som återstår.

Depprövar och dysterkvistar.

Senaste dygnet har dessa ord dykt upp, det ena i den fantastiska boken av Amanda Svensson, Hey Dolly, det andra i reprisen av TV-programmet Babel. Så härliga ord på helt olika sätt. Brutaliteten i det ena och ljudrimmet i det andra.
Lycka å andra sidan är ett så väldigt svårt ord och ett så väldigt svårt tillstånd. Om man inser det är man kanske nöjd med mindre, inte kräver det av alla hela tiden eller förväntar sig det av livet. Men vad vet jag.

Inga böcker i sängen.

Mer än tre böcker i taget klarar jag inte av att läsa samtidigt. Plus nån tidning kanske. Just nu har jag två böcker på gång. En som är någon slags dagtids-läsning och en som är mer kvällsläsning, även om jag börjar ifrågasätta det där med kvällsläsning.
På dagen, då hjärnan befinner sig i skarpt läge (!) förmår jag mig nu att läsa Roland Barthes klassiska Mytologier. Den har refererats till åtskilliga gånger i andra böcker jag läst, och den har verkat så intressant. Jag har inte kommit så långt som till hälften ännu, men visst är den intressant. Det som är så härligt, även om jag lever mitt i en sorts postmodern värld (kanske det snarare är tiden efter postmodernismen?) där det låga och vardagliga beblandas med det höga snarare som regel än undantag, är att hans essäer kring sin samtids myter bottnar i iakttagelser av saker som till exempel tvättmedelsreklam. Kontrasten mellan hans språk och hans ämnen blir ibland nästan intressant i sig. Hur som helst. Det lilla förtjänar sannerligen uppmärksamhet.

Igår ifrågasatte jag alltså kvällsläsningen. Jag håller på med Amanda Svenssons Hey Dolly, en helt underbar roman som får mig att skratta högt vid flera tillfällen av glädje över hur hon uttrycker sig och erbjuder åtskilliga stunder av igenkänning trots att det mesta är tämligen skruvat. Det var inte själva romanen jag ifrågasatte, utan ägnandet åt detta inför sov-aktiviteten. Det föreföll dumt att dels utlämna Dolly till min sömniga uppmärksamhet och dels att låta nedvarvningen som bör äga rum skymmas av intressanta tankar och känslor. Som om det inte är svårt nog att gå och lägga sig i alla fall! Det är dock möjligt att jag ändå kommer att läsa innan jag somnar ikväll. När fan ska man annars göra det?

Nyfödd.

Det är välkänt att om man inte finns på det berömda nätet så finns man inte alls. Så är det. Men nu finns jag här, tar plats och breder ut mig i en alldeles egen blogg. Frotterar mig i personliga iakttagelser och delar med mig av uppenbarelser. Härmed bevittnar du alltså min födelse som fullvärdig medborgare i samtiden.